Elin Nilsson

Det undermedvetna psykets kraft

Relationer Permalink0

Det är fortfarande svårt för mig att ta in att den person som fått mig att känna det starkaste obehaget är en av dem som varit allra snällast mot mig i stunderna vi varit med varandra. Jag antar att jag drabbats av kognitiv dissonans.

In the field of psychology, cognitive dissonance is the mental discomfort (psychological stress) experienced by a person who simultaneously holds two or more contradictory beliefs, ideas, or values (Wikipedia, 2017).  Survivors of psychological abuse (specifically narcissistic abuse), are impacted by cognitive dissonance all along in their relationships with abuser (in family, romance and work), as well as in the aftermath when doing the work of trauma recovery.  Many have described cognitive dissonance as akin to being on a merry-go-round, where their head is spinning with a sensation of unreality, dizzy with trying to understand that the person that claims to love them also has abused them.
https://www.simplypsychology.org/cognitive-dissonance.html


En gång för några månader sedan fick jag för mig något som var så otroligt sjukt att jag blev rädd för mig själv. Jag och mannen jag levde med hade sex hemma hos honom. Och för några få sekunder tänkte jag tanken att han gömt en videokamera bakom datorn på skrivbordet för att filma det i smyg. Jag slog bort tanken men kollade ändå om det fanns en kamera där lite senare. Det gjorde det inte.

Jag är sjuk i huvudet på riktigt. Hur i hela helvetet kan jag få för mig något sånt om någon som inte har varit tvingande eller utnyttjande mot mig förut?

Jag berättade inte för honom om vad jag tänkt just den gången. Men andra gånger då jag fått en känsla av att något inte stämmer med honom kunde jag säga det rakt ut. Han svarade alltid med lugn och aldrig med ilska. Han sa att det inte var konstigt om jag trodde att människor vill mig illa i och med att jag innan vi träffades haft en jobbsituation där det fanns mycket maktspel och jag varit väldigt påpassad.
Det fick mig att få ännu mer dåligt samvete över mina hjärnspöken.

Han är så snäll. Jag är ett monster.

Jag intalade mig själv att känslorna av obehag som kom då och då berodde på just det. Den tidigare stora pressen kring mitt jobb. Saken var bara den att när jag befann mig i den situationen så stämde det ju de gånger jag kände på mig att människor ville ta min position eller hade en agenda för att klättra högre upp själva. Det hörde liksom till. Och visst var det påfrestande så klart men det var inte en ren rädsla - eller så att det inte gick att sätta fingret på. Aldrig tidigare, varken under den stressiga tiden eller efteråt, hade jag fått för mig att någon familjemedlem eller nära vän ville mig illa och ljög för mig. 

Så varför just nu?  

I mitt huvud vid det här laget kändes det som att förståndet och greppet om verkligheten var på väg att ryckas ifrån mig. Eftersom den här mannen inte har skadat mig så måste det ju vara min hjärna som skapar totala villfarelser. Snart så lär jag väl börja höra röster och till sist så får jag väl för mig att min egen mamma planerar att mörda mig. Och i rädslan för den egna eventuellt stegrande paranoian så googlar man allt som går. 

This is one of the most well known features of schizophrenia. Paranoid beliefs may start off as fairly low key, for instance believing that a neighbour is playing loud music deliberately to annoy them rather than just being insensitive. This may then develop into a larger belief that their neighbour is actively spying on them and deliberately harassing them. As the illness progresses these beliefs can take on more florid dimensions with the sufferer believing that secret microphones and cameras have been hidden in their home to spy on them. Neighbours, workmates or relatives and loved ones may all become the centre of these beliefs or get caught up in them. However the delusions can progress even further with the person starting to believe that the government, MI5, CIA or aliens are at the root of it. 
https://www.livingwithschizophreniauk.org/


Men den stora världsparanoian inträffade aldrig. Det upplevda obehaget stannade runt omkring honom. Och i mitten av juli - när the big reveal skedde - fick jag ett kvitto på att den där känslan av filmning var inte ett scenario skapat i mitt eget huvud. Just den gången när tanken flög förbi hände inget. Men några månader dessförinnan. Det var långt från det enda jag fick kvitto på. Alla galna och sinnessjuka tankar jag haft dolde en sanning.

Hur kunde jag veta så mycket utan att egentligen veta?

Nu i efterhand när jag kunnat gå igenom månaderna som varit i lugn och ro - utan att han lett in mina tankar och känslor på sina egna förklaringsmodeller - så inser jag det läskigaste av allt. Det var han som sådde varje litet frö av oro redan från början. Små små saker han sagt och refererat till under vår tid tillsammans visade sig i slutänden ha en mycket större historia bakom sig. Namn, händelser och lösryckta tankar han nämnde i förbifarten som jag knappt noterade - men ändå undermedvetet tog in.

Till exempel: Tänk dig att den du är tillsammans med vid middagsbordet en kväll apropå ingenting säger:
”Hon den där mörkhåriga tjejen i kassan på Ica var så himla långrandig tidigare idag. Skulle berätta en massa om sin chartersemester och en massa saker jag inte hade tid att lyssna på.”
Sedan pratar han vidare om allt möjligt annat och nämner aldrig den kassörskan igen. Ett halvår senare får du reda på att han haft ett förhållande med henne samtidigt som ni varit tillsammans. Just det konkreta exemplet har inte hänt mig men du förstår hur jag menar. Den formen av plantering skedde kring flera olika saker.

Jag antar att det jag försöker säga är att det behövs inga bevis för att gå ifrån något som inte känns bra. Känslan i sig är bevis nog och väntan på det där definitiva kvittot kan bli förödande. Om du börjar tro att din mamma planerar att mörda dig finns så klart anledning att söka hjälp för att utreda ditt eget psyke. Men om något känns obehagligt med en person du blivit tillsammans med två veckor efter att ni först pratat med varandra - spring.

Om att spela tennis

Relationer Permalink0

 Tänk dig att du spelar tennis med någon och att ni två - som man ju gör i tennis - slår varannat slag för att få bollen över nätet för den andre att slå tillbaka. Under spelets gång får du en känsla av att den du spelar med slår aggressivt. Du tar emot och slår tillbaka bollen så gott du kan. Med nöd och näppe lyckas du hinna ta upp racketen och få tillbaka den över på din medspelares sida. Det går bra. Men ändå så känns det som om det är något som inte stämmer. 

Det känns nästan som om den som spelar där på andra sidan spelplanen försöker träffa dig med en hård boll istället för att vinna serven och låta den studsa på marken på din planhalva för att sedan gå dig förbi. Och den känslan förvirrar dig. 

Kan det verkligen stämma? 
Vi är väl båda inne i den här matchen på samma premisser - att göra vårt bästa och spela efter reglerna? 

Du lyckas inte släppa den märkligt obehagliga tanken på att människan på andra sidan är gränslös och vill skada dig. Trots att matchen egentligen flyter på som den ska. Så du ställer dig på sidan av planen och säger att du inte vill vara med mer. 

- Du kan få vinna den här matchen om du vill. Men jag vill inte spela något mer. 

Och det är inte förrän då - när du slutat bolla tillbaka - som du får fullt bekräftat att din känsla verkligen stämde. Personen på andra sidan försöker fortsätta spelet. Med en till boll som du inte slår tillbaka. En till efter det. Och innan du vet ordet av har du fått hundra hårda bollar slagna i din riktning. Trots att du har släppt racketen och inte gör den minsta ansats att gå tillbaka innanför planens markerade linjer igen. Det är nu ett gränslöst spel utan regler. Där bara en aktivt deltar. 

Du hade aldrig fått veta säkert att det var så om du fortsatt bolla tillbaka och inte ställt dig på sidan för att avvakta. Eftersom då hade din matchkamrat inte behövt ta till sin desperata hundrabolls-metod. En åt gången hade räckt. Och så hade du långsamt långsamt blivit så trött att du till sist inte orkat värja dig från att bli träffad längre. När magkänslan säger till är det bra att ta ett steg tillbaka. 

Själv har jag slutat spela tennis. Jag har åkt hem från planen. Racketen ligger på hyllan. Då och då får jag hundra bollar skjutna mot mig i ett svep. Särskilt på nätterna. Och jag bollar inte tillbaka en enda av dem.

Om att bli sexuellt utnyttjad av den man är tillsammans med och tappa all känsel i kroppen

Jämställdhet, Relationer Permalink0

”Har du varit med om något sexuellt trauma?”
Frågade han som jag börjat träffa några veckor tidigare och som jag sedan skulle komma att ha ett sju månader långt förhållande med.

Han frågade av respektfullhet - för att han ville veta om det fanns något som hänt mig han behövde förhålla sig till. Det var fint tyckte jag. Och jag berättade för honom om en våldtäkt jag utsattes för 10 år tidigare, att det var kanske inte den händelsen i sig som skadat mig mest, att det nog var den ständiga påminnelsen om att min kropp inte är fullt ut min som skadar en litegrann hela tiden. Att som kvinna så kan man inte ens gå ut utan att behöva tänka på sin kroppsliga säkerhet och att även om inget händer en rent fysiskt så finns hotet alltid närvarande. 

Att en promenad genom T-centralen i Stockholm innebär att bli trakasserad och få hotfulla kommentarer hela vägen ut. Att sätta sig ner utanför på Vasagatan och tända en cigarett innebär att ungefär tre män kommer hinna fram på de fem minuterna - och bli arga om man vägrar prata med dem. 

Och jag sa till honom att det finns inget som tär så mycket på en som just den vetskapen. Jag måste alltid försvara det som borde vara självklart. Rätten till min egen kropp. 

Han förstod sa han. Inte hur det känns men hur jag menade. 

”Det finns en aspekt av otrohet som jag aldrig hör någon prata om men som för mig känns som det allra värsta med den företeelsen. Vet du vad det är?” 

Jag frågade honom och han skakade på huvudet. Och jag svarade: 

”För mig vore inte det värsta om den jag är tillsammans med skulle vara med någon annan. Självklart skulle det göra mig ledsen - men det är något som inte går att förutse och som kan hända i alla relationer. Men det mest oförlåtliga, det jag ser som ett direkt övergrepp, är om en man skulle vara otrogen mot mig och inte berätta det - och sedan ha sex med mig efteråt. Att inte ha friheten att ta ställning till om jag vill under den premissen.

Om jag visste skulle jag ju antagligen inte vilja ha sex med den som varit otrogen mot mig. Och om han skulle undanhålla det för mig för att kunna fortsätta ha sex med mig så skulle det kännas som den ultimata integritetskränkningen och lögnen för att komma åt min kropp.” 

Han sa att han inte hört någon uttrycka det på det sättet förut. Men att det lät rimligt och han förstod hur jag menade. Vi återkom till det samtalet flera gånger under månaderna som gick.
Han höll med mig varje gång.

För visst är det så, att jag förstår att man inte kan veta allt om en person man har sex med. Och i efterhand kan man alltid säga att ”om jag visste att han hade gjort eller sagt så där för fem år sen hade jag aldrig legat med honom”. Det är väl sånt man får räkna med. Men om någon, som man dessutom är tillsammans med, vet att ens största ångest i livet handlar om att inte känna sig maktfullkomlig över den egna kroppen och att om otrohet skulle ha existerat så vill den personen inte ha sex med en - och denne gör det ändå, om och om igen. Så kanske det inte är ett övergrepp i lagens mening. Samtycke kanske bara handlar om de situationer när två personer har sex och inte om vad som uttalats innan. Men det sveket mot någons vilja och det utnyttjandet är illa nog. 

När ridån sedan föll och det visade sig att han varit otrogen mot mig under hela tiden, alla sju månader, så orkade jag inte ens bry mig om otroheten i sig. Den var så sekundär att jag inte ens tog upp den med honom.
Istället var allt jag kunde säga: 

”Vi har ju pratat om det här massor av gånger. 
Du VISSTE hur jag kände inför det här scenariot. 
Du VISSTE att jag inte ville ha sex med dig om jag vetat om att du var otrogen hela tiden. 
Du har ljugit fram ett samtycke från mig. 
Du har utnyttjat mig sexuellt. 
Du har lurat mig på min kropp. 

HUR kunde du ha sex med mig när du VISSTE att jag egentligen inte ville?” 

Han svarade: 

”Jo, så klart… Men om jag inte hade haft sex med dig under den här tiden så hade du ju fattat att något hänt.” 

Och åter igen. Känslan av att inte äga min egen kropp. Makten över den var tagen ifrån mig. Mina händer domnade bort, armarna också. Hela kroppen var avdomnad. Jag ville göra illa mig själv, inte för att göra mig illa utan för att försöka känna kroppen igen. 

Jag slängde mig ner från sängkanten i golvet. En gång, två gånger, tre gånger. 
Och det kändes ingenting.

Till top