Elin Nilsson

Som kvinna får man bara ha en roll

Jämställdhet Permalink0

Jag läste det här inlägget av Ida Warg och känner att om medeltiden haft telefoner så hade den ringt nu och krävt att få sina värderingar tillbaka. Ida och hennes man Alexander Pärleros är nyblivna föräldrar. När Ida åker iväg själv 2,5 timmar för att fixa naglarna och shoppa så väller kommentarer in om att hon är en dålig mamma.
Menar människor ens allvar med det? 

Det värsta är att jag blir inte ens förvånad. För det här sättet att resonera handlar inte bara om mammor - utan om kvinnors roll överlag. Notera att jag skriver kvinnors roll och inte kvinnors roller. Jag ska förklara hur jag menar. 


Om vi tar exemplet med Ida och Alexander; ingen ifrågasätter att Alexander gör annat än att vara pappa, eftersom pappa-rollen är en av många roller han har. Han får fortfarande vara poddare, entreprenör, föreläsare och allt annat som han gör. Vilket ju är sunt och bra - ingen människa är bara en enda sak. Men när det gäller kvinnor så är det utrymmet betydligt snävare = har du blivit mamma så är det din identitet nu och ett bra tag framöver. 

Jag minns så väl för tre år sedan när partiledarna Annie Lööf och Ebba Busch Thor väntade barn i samma sväng som språkröret Gustav Fridolin. Vilka tror ni det var som fick frågor om hur det skulle gå att leda ett parti parallellt med att bli förälder? 

Och som sagt - detta gäller alla roller. 
Som kvinna blir man mer synad i kanterna och granskas så mycket hårdare. Eftersom det letas motsättningar som ogiltigförklarar det som kvinnor gör. 

Förra året fick jag min ADHD-diagnos ställd. En stor befrielse att äntligen få rätt förutsättningar med medicinering och förståelse till allt brus som är i huvudet. Kan skriva mer om de sakerna vid ett senare tillfälle. I alla fall så sa min mormor till mig, i all välmening så klart eftersom hon också vet hur kvinnor döms, att: ”Du behöver väl inte berätta i intervjuer eller skriva någonstans att du har ADHD? För då kanske människor tror att åsikter du uttryckt tidigare och saker du gjort politiskt är ett resultat av det…” 

Jag gjorde precis tvärt om. Skrev om det öppet, gjorde intervjuer, spelade in en podd-serie om det. Men ändå - jag förstår precis min mormors tanke. Jag är kvinna med en diagnos = jag blir min diagnos. Mikael Persbrant har berättat öppet om sin bipolära sjukdom och sitt missbruk i många stora medier. Han räknas fortfarande som en av våra främsta skådespelare. Ett geni. Och han är långt ifrån ensam bland männen om att få behålla alla sina roller som människa intakt - även om dessa inte alltid samspelar. 


Detsamma gäller för att uppfattas som seriös i sitt yrke. Män har ett större utrymme att vara roliga, dra en massa skämt på möten, att gå ut på helgerna eller på konferensfesten och bli svinpackade. Utan att bli ifrågasatta om de egentligen verkligen är så duktiga på sina jobb. Kvinnor kan så klart också vara roliga och supa sig fulla ibland. Men då måste vi också räkna med att det kan hända att vi kan anses som oseriösa. 

”Kanske hon är lite olämplig för det där chefsjobbet ändå? Det kan lätt spåra ur med henne har jag hört.” 

Ett annat politiskt exempel är Anna Kinberg Batra. 

En oerhört kompetent och erfaren politiker som valdes till Moderaternas partiledare i början av 2015. Och då fick hon svara på mängder av frågor och ta emot massor av kritik för ett skämt hon drog i valrörelsen 1998.
Förstår ni hur sjukt det faktiskt är? 

Ett skämt. 17 år tidigare. 

Man vill inte ens tro att det är sant när journalister på allvar drar upp det med henne. Och på allvar frågar henne om hon verkligen kan bli partiledare med ”den bakgrunden”. Hade samma sak hänt om hon var man? 
Nej verkligen inte. Det vågar jag påstå att jag vet helt säkert att det inte hade. 


Att kvinnor har ett så snävt utrymme i det sociala rummet blir också direkt skadlig. Den stora majoriteten av sexualbrott som män utsätter kvinnor för anmäls aldrig. Anledningen att många inte gör det är av rädsla att inte bli trodd. Jag skrev om just det, hur att få tillgång till en enda roll spelar in för hur samhället ser på våldtäkt, på Nyheter24 Debatt förra året. Citerat ur artikeln: 

”En kvinna som ofta går ut på nattklubbar, dricker mycket alkohol och har legat med många kan inte bli våldtagen. Hon har ju varit berusad och självmant följt med män hon inte känner. En minneslucka eller ett ångrat ligg återskapas av henne som en våldtäkt. 

En kvinna som har en psykisk sjukdom och inte alltid är i balans med sig själv kan inte bli våldtagen. Hon lider av vanföreställningar och har byggt upp falska minnen i sitt huvud. Eller så har den känslomässigt instabila kvinnan anmält någon av svartsjuka för att han inte vill vara med henne. 

Hon som pratar högt och skämtar mer än hon skrattar åt männens skämt. Hon som inte ber om ursäkt för sig själv. Om hon säger att hon blivit våldtagen så ljuger hon för att dra ytterligare uppmärksamhet till sig själv.” 

Den här synen på kvinnor är inte bara osund. Den är direkt farlig.
Jag tycker att Cissi Wallin beskrev så himla bra hur det är. Den här texten är från hennes Instagram: 

”En kvinna som står upp och inte viker = psykopat. En kvinna som inte hukar och ursäktar sig = häxa. En kvinna som inte kompromissar bort det som känns viktigt = manisk. En kvinna som inte inleder sin utläggning med att ursäkta att hon existerar = farlig. Om jag fått en krona för alla kreativa spekulationer kring mitt psyke. Kreativa hobbyteorier om mytomani, gränslöst bekräftelsebehov, sociopatiska drag pga adhd... En klassiker. Ett klassiskt tillvägagångssätt för att systematiskt ogiltigförklara och underminera vår kamp, den obekväma hon som står upp för något som skapar oreda. Som ruckar maktordningen. Men faktum är ju att oavsett psykiska besvär, diagnoser eller inte så blir ju kvinnor utsatta för övergrepp. Även ”galna” tjejer kan våldtas, hotas, trakasseras, undermineras. Hur galen jag, eller du än må vara befinner vi oss i ett patriarkat. Även kvinnliga ”galna psykopater” är utsatta. Våra röster kvävs oavsett hur friska eller sjuka vi är i huvudet.”
 

Ha de här sakerna i åtanke i er vardag. Reagera när ni hör någon försöka misstänkliggöra kvinnor. Och kom ihåg att ingen människa är bara en enda sak. Alla förtjänar ett stort utrymme, en trygg tillvaro och ett respektfullt bemötande i det sociala rummet. 

 
 
Kvinna som inte ber om ursäkt över att ta lika mycket plats som män. 

Om att bli sexuellt utnyttjad av den man är tillsammans med och tappa all känsel i kroppen

Jämställdhet, Relationer Permalink0

”Har du varit med om något sexuellt trauma?”
Frågade han som jag börjat träffa några veckor tidigare och som jag sedan skulle komma att ha ett sju månader långt förhållande med.

Han frågade av respektfullhet - för att han ville veta om det fanns något som hänt mig han behövde förhålla sig till. Det var fint tyckte jag. Och jag berättade för honom om en våldtäkt jag utsattes för 10 år tidigare, att det var kanske inte den händelsen i sig som skadat mig mest, att det nog var den ständiga påminnelsen om att min kropp inte är fullt ut min som skadar en litegrann hela tiden. Att som kvinna så kan man inte ens gå ut utan att behöva tänka på sin kroppsliga säkerhet och att även om inget händer en rent fysiskt så finns hotet alltid närvarande. 

Att en promenad genom T-centralen i Stockholm innebär att bli trakasserad och få hotfulla kommentarer hela vägen ut. Att sätta sig ner utanför på Vasagatan och tända en cigarett innebär att ungefär tre män kommer hinna fram på de fem minuterna - och bli arga om man vägrar prata med dem. 

Och jag sa till honom att det finns inget som tär så mycket på en som just den vetskapen. Jag måste alltid försvara det som borde vara självklart. Rätten till min egen kropp. 

Han förstod sa han. Inte hur det känns men hur jag menade. 

”Det finns en aspekt av otrohet som jag aldrig hör någon prata om men som för mig känns som det allra värsta med den företeelsen. Vet du vad det är?” 

Jag frågade honom och han skakade på huvudet. Och jag svarade: 

”För mig vore inte det värsta om den jag är tillsammans med skulle vara med någon annan. Självklart skulle det göra mig ledsen - men det är något som inte går att förutse och som kan hända i alla relationer. Men det mest oförlåtliga, det jag ser som ett direkt övergrepp, är om en man skulle vara otrogen mot mig och inte berätta det - och sedan ha sex med mig efteråt. Att inte ha friheten att ta ställning till om jag vill under den premissen.

Om jag visste skulle jag ju antagligen inte vilja ha sex med den som varit otrogen mot mig. Och om han skulle undanhålla det för mig för att kunna fortsätta ha sex med mig så skulle det kännas som den ultimata integritetskränkningen och lögnen för att komma åt min kropp.” 

Han sa att han inte hört någon uttrycka det på det sättet förut. Men att det lät rimligt och han förstod hur jag menade. Vi återkom till det samtalet flera gånger under månaderna som gick.
Han höll med mig varje gång.

För visst är det så, att jag förstår att man inte kan veta allt om en person man har sex med. Och i efterhand kan man alltid säga att ”om jag visste att han hade gjort eller sagt så där för fem år sen hade jag aldrig legat med honom”. Det är väl sånt man får räkna med. Men om någon, som man dessutom är tillsammans med, vet att ens största ångest i livet handlar om att inte känna sig maktfullkomlig över den egna kroppen och att om otrohet skulle ha existerat så vill den personen inte ha sex med en - och denne gör det ändå, om och om igen. Så kanske det inte är ett övergrepp i lagens mening. Samtycke kanske bara handlar om de situationer när två personer har sex och inte om vad som uttalats innan. Men det sveket mot någons vilja och det utnyttjandet är illa nog. 

När ridån sedan föll och det visade sig att han varit otrogen mot mig under hela tiden, alla sju månader, så orkade jag inte ens bry mig om otroheten i sig. Den var så sekundär att jag inte ens tog upp den med honom.
Istället var allt jag kunde säga: 

”Vi har ju pratat om det här massor av gånger. 
Du VISSTE hur jag kände inför det här scenariot. 
Du VISSTE att jag inte ville ha sex med dig om jag vetat om att du var otrogen hela tiden. 
Du har ljugit fram ett samtycke från mig. 
Du har utnyttjat mig sexuellt. 
Du har lurat mig på min kropp. 

HUR kunde du ha sex med mig när du VISSTE att jag egentligen inte ville?” 

Han svarade: 

”Jo, så klart… Men om jag inte hade haft sex med dig under den här tiden så hade du ju fattat att något hänt.” 

Och åter igen. Känslan av att inte äga min egen kropp. Makten över den var tagen ifrån mig. Mina händer domnade bort, armarna också. Hela kroppen var avdomnad. Jag ville göra illa mig själv, inte för att göra mig illa utan för att försöka känna kroppen igen. 

Jag slängde mig ner från sängkanten i golvet. En gång, två gånger, tre gånger. 
Och det kändes ingenting.

Vem lyssnar på unga människors känslor?

Jämställdhet Permalink0
Efter att jag delade den första artikeln i granskingen vi gjorde från Dagens Opinion
(där jag var i Borlänge och rapporterade) har det hänt mycket. Jag har jobbat dygnet runt med den här berättelsen. Och under hela tiden har mina ledord varit: Lyssna på riktigt och ta på hundra procen allvar allt vad dessa ungdomar känner och går igenom. 
Och fler medier har följt i Dagens Opinions  spår - så läs gärna dessa artiklar: 

Expressen 

Aftonbladet 

Omni 

Känns bra, är ledig emellanåt och embracear sommaren här uppe i Norrland. 

 

Att lämna något som gör en illa innebär ju  att det är något bättre står för dörren. 
Men hur rationell jag än vill vara - så är det svårt att inte bli känslomässigt inbunden och kastad tillbaka i tiden till den situation dessa unga människor nu befinner sig i. 


När man är mitt i slutet - eller snarare precis när man kommit ut på andra sidan - så kan det kännas oerhört tomt. Rent logiskt vil jag säga till dem: Ni kommer få det hundra gånger bättre nu

Men precis som att det är naturligt att sakna en partner som har utnyttjat och skadat en (för att man sitter fast i det mönstret) så är det också naturligt att sakna alla typer av sammanhang där man farit illa.
För det hela sitter så pass djupt inom en.

I mitt förra blogginlägg nämnde jag att jag tidigare varit politiker.
Och när jag lämnade politiken fullt ut (i slutet av november förra året) så var det allt annat än den lycka jag känner idag som rörde sig inom mig. Jag kommer nu att publicera en text som aldrig delats offentligt förut, men som funnits i min dator sedan den där dagen. Just för att den säger mig så mycket när jag läser den idag.

Jag är densamma.
Jag står upp för samma värderingar och ser likadant på samhället vi lever i.
Den enda skillnaden är att idag känner jag mig trygg i att jag faktiskt kan göra skillnad rent praktiskt - och att ingen kan tysta ner mig. 

Så här skrev jag kvällen den 26 november. 


Flykten

När de som behöver en mest är längst ifrån maktens rum.
 När maktens rum blåser i ett korsdrag av energier. 
När flykten är det enda som återstår.

Det är den 26 november och rester av snö ligger på marken. Varken kallt eller varmt. Temperaturen är precis på mitten. Jag sitter i passagerarsätet bredvid min vän Ida i hennes silvriga bil som vi åkt i så många gånger genom åren. Till kampanjer, till konferenser, till alla möjliga och omöjliga möten. Är idag ett möjligt eller omöjligt möte?

Vi är på väg till Kramfors och Moderaterna i Västernorrlands nomineringsstämma där listorna till region och riksdag ska beslutas om. Frågan om de vill ha med mig som en del av riksdagslistan kommer att väckas. Utfallet går inte att förutse. Jag vet att åsikterna om mig är starka.
Antingen så gillar man mig väldigt mycket - eller så vill man ha mig därifrån.

Vi går in på Hotell Kramm.
Belysningen är dämpad och rösterna där inifrån likaså. Den första jag möter talar om för mig att jag inte borde vara där. Att jag gör bäst i att åka hem med en gång. Den andra jag möter kramar om mig och säger att det är en stor glädje att se mig. Att partiet behöver mig. Den tredje vänder bort blicken och hälsar inte. Den fjärde nickar och ler uppmuntrande mot mig.

När vi sätter oss i det som för dagen är maktens rum frågar jag Ida hur stämningen är.
För mig går det inte att avgöra.

”Den är nog lite spänd.”

Det är ett korsdrag av energier.
Aldrig har jag känt mig så omtyckt och så oönskad på samma gång. Jag vet inte var jag ska fokusera blicken för den möts av så olika reaktioner i rummets alla vinklar. När det är dags för beslutet om mitt vara eller icke vara går stämningen bokstavligen att ta på i den lilla salen i källaren på Hotell Kramm i Kramfors.

För dig som någon gång har undrat hur det skulle vara om du kunde höra vad människor säger om dig när du inte är närvarande i rummet så kan jag tala om hur det är. En surrealistisk upplevelse rakt igenom. Nu var jag förvisso där - men diskussionen som kom att följa timmarna därefter var av den karaktären som om den det handlade om inte var i rummet. Omnämnd i tredje person och uttalanden utan filter.
På gott och ont med en blandning som avspeglade korsdraget av energier.

”Elin är den viktigaste opinionsbildaren vi har. Ingen når ut med ett budskap som henne.”

”Visst, tjejen är duktig på att dra till sig media men det betyder inte att hon är lämplig.”

Jag sneglar mot hörnet där förbundsordföranden sitter. Tre dagar tidigare satt jag i ett möte med honom och förklarade varför vi har en kultur som håller tillbaka kvinnor. För att förminskande kommentarer och härskartekniker får passera obemärkt utan att ledaren säger ifrån. Om någon som skriver mycket och uttalar sig offentligt om sina åsikter reduceras till ”tjejen är duktig på att dra till sig media” skapar det en spärr för andra unga kvinnor att träda fram i debatten. Förbundsordföranden säger inget den här gången heller. 

”Elin är ett vallokomotiv som partiet inte har råd att förlora.”

”Lokomotivet har spårat ur och vi kan inte ha henne med oss.”

Det finns en regel vid nomineringsstämmor som säger att de som deltar ska tala för kandidater - aldrig mot kandidater. Jag är undantaget som bekräftar regeln.

Från talarstolen vädjar jag till alla som har en negativ synpunkt eller kritik som gäller mig att vända sig direkt till mig. Jag är här och kan bemöta vad som helst. Tredje person sker fortsatt i omnämnandet ändå. När diskussionen så är avslutad sker omröstningen om mitt vara eller icke vara.

Staplarna på skärmen visar 26 röster för vara och 28 röster för icke vara.

Jag står ensam på stationen i Kramfors och nu har det hunnit bli kallt.
Känslan av att inte passa in har sällan varit så påtaglig.
De andra befinner sig på ett hotell där och jag står utanför här.

”Ta det lugnt, alla krigar precis som du
Häng med, vi lämnar alla vinnarna bakom oss
Skit i dom, det blir kul, vi går hem och förlorar oss

Alla känner alla som är där
Dom är med
I en värld dom aldrig kommer att förstå

Jag kommer ingenstans ifrån jag passar inte in i deras hierarki”

När tåget lämnar perrongen lyssnar jag på Alina Devecerski och undrar om hon också har varit på en nomineringsstämma i Kramfors någon gång. Det är nog resultatet av förmågan att skriva inkluderande.

När tåget är framme i Sundsvall kan jag inte förmå mig att gå hem.
Att lämna sin lägenhet med en ovisshet och förhoppning för att sedan återvända till den med vetskapen om nederlag är för tungt. Jag hoppar på tåget mot Stockholm och när kvinnan som kollar av biljetterna kommer fram till mig orkar jag inte ens anstränga mig för att sluta gråta. Hon sätter sig mittemot mig.

”Jag tror du flyr från något min vän.”

”Det stämmer.”

”Du kan aldrig fly från det som skadat dig. Det kommer ikapp. Därför måste du stanna och kämpa.”

”Jag kämpade i 10 år.”

”Du har en stark utstrålning och det är säkert många med starka åsikter om dig. Du ska lägga ditt fokus på dem som uppskattar dig och inte de som tycker illa om dig.”

”Om 49 procent uppskattar mig och 51 procent tycker illa om mig är flykten det enda som återstår.”

Hon förstår mig men inte sammanhanget jag kommer från. Så klart. Det är ett slutet forum med sina egna regler. Hon får mig att känna mig lite bättre till mods. När jag torkat mina tårar och går genom vagnen ropar någon mitt namn. Jag vänder mig om och möts av ett par stora rådjursögon som tittar på mig.
Den unga kvinnan säger att hon känner igen mig från Instagram och att hon läser mina texter.
Jag frågar henne var hon är på väg.

”Jag flyr.”

Svarade hon. Jag ville svara henne att det inte går att fly från något för det kommer ikapp men lät bli.
Det är lätt att vara klok när det gäller någon annan. Jag sätter mig bredvid henne och frågar om hon vill berätta sin historia bakom flykten istället.

Hon berättade om år av drogmissbruk, avhopp från skolan och umgänge i destruktiva kretsar. Om de sexuella övergrepp hon utsatts för och att människor inte lyssnar på dem som lever i den världen. Att kvinnorna där ses som allmän egendom och får skylla sig själva om något händer dem.

”Det betyder mycket att du står upp för alla tjejer. Även för oss.”

”Ska jag vara ärlig så flyr jag också. Partiet slängde ut mig idag.”

”Hur fan kunde de göra det?”

”De som behöver min talan allra mest befinner sig allra längst från det rum där besluten om vilka som får föra en talan fattas.”

Världarna är så olika men ändå hänger de samman. Och som människor är vi mer lika än vi tror.

”Jag vill inte vara i Sundsvall för jag har en stämpel där. I drogvärlden.”

”Jag vill inte vara i Sundsvall för jag har en stämpel där. I politikervärlden.”

”Det känns som att jag känner dig.”

”Du känner mig.”

Innan hon hoppar av tåget i Uppsala ger jag henne guldhjärtat en äldre kvinna gav mig med påminnelsen att stå upp för mig själv och mina värderingar.
Jag säger åt henne att aldrig låta någon förminska hennes värde och rätt att tala.

Så åker jag vidare genom min egen flykt. 

 

 

Till top