Elin Nilsson

Kändisupprop mot SD - ett vinnande koncept?

Politisk påverkan, Politiska partier Permalink0
 
Zara Larsson, bild från nme.com 

Skådespelaren Kjell Bergqvist har samlat 253 svenska kändisar i ett upprop som heter ”Vad som helst men inte SD”. Bland de som skrivit under uppropet finns Zara Larsson, Linnéa Claeson, Joel Kinnaman, Felix Herngren och Mikael Persbrant.
Huvudfokus i kritiken som kändisarna riktar mot SD handlar om deras kulturpolitik.

I uppropet som publicerades på Aftonbladet Debatt skriver de:

”Från gång till annan har vi både kritiserat och hyllat den statliga kulturpolitiken, vi har både applåderat och skällt på Sveriges kulturministrar av olika färg. Men en sak har vi alltid varit säkra på, de politiker som haft regeringsmakten har alltid värnat och försvarat de grundläggande demokratiska värderingarna som kulturpolitiken hittills vilat på.”

Frågan som blir intressant att ställa sig är om ett sånt här upprop kommer att påverka valet. Om människor tar till sig deras budskap och faktiskt lyssnar.

Vad jag tror? 
Ja & nej. 

Det låter ju som ett luddigt svar men jag ska försöka förklara hur jag menar. Svar ja är för att det är självklart att människor tar till sig av vad så väl influencers som old school-kändisar säger. Zara Larsson till exempel har ett otroligt stort inflytande, särskilt hos unga. Svar nej för att Zara Larssons fanbase mest troligt inte hade röstat på SD i vilket fall som helst.   

Det man måste komma ihåg är att en väldigt stor andel av SD-väljarna har valt det partiet för att de känner sig som om de står utanför hela systemet. De röstar på SD som en markering mot det så kallade ”etablissemanget” - alltså den grupp människor som sitter på en stor makt i Sverige. Så som de styrande politikerna som har makten att fatta beslut som påverkar deras vardag, journalister som har makten att berätta om hur samhället ser ut via nyhetsrapportering och även kändisar som har en offentlig röst i debatten.

Om vi vänder på det istället, tänk dig den här typen av ”jag känner mig utanför” SD-väljare - för denne finns det inte på världskartan att han eller hon själv skulle kunna skriva på Aftonbladets debattsida eller motsvarande etablerad plattform. Därför känner de än mer förakt mot ”kändis-etablissemanget” när dessa mäktiga personer försöker tala om för dem hur de ska rösta. Alla har inte en röst i den offentliga debatten eller en plattform att uttrycka sina åsikter på. Men de har den demokratiska rättigheten att avlägga en röst på valdagen. Hur mäktig man än må vara i sociala och traditionella medier så är samtliga väljares röster exakt lika tunga. Där står vi lika inför demokratins regelverk.

Flashback-Conny från Örkelljunga har samma tyngd i sin röst som superkända skådespelaren Joel Kinnaman. Conny har inget annat att påverka med än den rösten, så han tar tillfället i akt att säga fuck off till hela systemet. Han väljer SD för att de beskriver hur han känner sig, utanför och överkörd av landets mäktiga.

Så innebär uppropet en tvärt om-effekt, att SD snarare vinner på det?

Det tror jag faktiskt inte. De som vill visa makten att de minsann kan störta den är tillräckligt övertygade redan. Kändis-irritationen gör varken till eller från. Uppropet bekräftar bara något de anser att de redan visste. Det vill säga: ”Kändisarna är översittare och har sån hybris att de tror att de kan tala om för mig hur jag ska rösta!”

Så sammanfattningsvis då, självklart tycker jag att det är bra att samla ihop sina kollegor eller vänner för att tillsammans ställa sig upp och markera mot sånt man tycker är fel. Men jag skulle vilja se så så mycket mer av offentliga personer som berättar om och förklarar kring vad dom tycker är rätt. På så sätt skapas något att inspireras av och fundera kring. Tänk om alla bara kunde föra ett lugnt och sansat resonemang kring olika partiers politik.

Och ta till sig framför allt två saker.
 

- Det kommer inte att bli stel stämning för att man säger på en middag att man röstat på Moderaterna om alla andra vid bordet har röstat på Socialdemokraterna. Och blir det stel stämning på grund av det så finns det ännu mer anledning att prata.

- Det är okej att testa olika resonemang utan att vara tvärsäker. Om du berättar för dina vänner att du röstar på Miljöpartiet så kommer du inte tvingas att redogöra för den exakta mängden utsläpp i Östersjön. Det är orimligt ju.

Vi är så himla rädda för att råka säga något knasigt eller att kanske ångra något man har tyckt några år senare. Det är bara att ångra sig ju. Om bara de som är tvärsäkra talar om politiken så är det lättare hänt att uppdelningen blir just ”etablissemanget mot antietablissemanget” - och alla nyanser där emellan försvinner. Vilket är väldigt tråkigt. Politik handlar om nyanser.

Det är inte särskilt många kändisar i Sverige som öppet berättar om vad de kommer att rösta på. På frågan: ”Vilket parti ska du rösta på i valet?” Så blir svaret: ”Inte SD.”

”Vad blir det till middag?”
”Inte tacos.” 

Kanske är det så, att många offentliga personer känner att de har mycket att förlora på att berätta var de står politiskt. Kom då ihåg att Flashback-Conny från Örkelljunga har ingenting att förlora på att skrika ut vad han röstar på. Och samtidigt som han skriker ut Sverigedemokraternas namn så gör partiets motståndare detsamma. Och nyanserna flyter ihop till "Vad som helst". 

Till top