Elin Nilsson

Därför bör landstingen avskaffas

KVINNOR OCH POLITIKEN - SERIE I TRE DELAR Permalink0

Sverige har 20 olika landstingsorganisationer som är utspridda över hela landet. Dessa styrs av politiker som blivit valda från sina respektive geografiska områden. Dom ansvarar för den sjukvård som finns till för invånarna i det egna området.

Det här systemet inrättades på 1800-talet och är, för att tala klarspråk, direkt skadligt. Det är allvarligt talat som om 1800-talet konstant ringer och vill ha tillbaka sin trötta organisationsform.

Ni ska få lite fakta och statistik om hur det går för Sveriges landsting. Ni ska även få en del inside information om hur politiken hanterar sitt ansvar över en av samhällets allra viktigaste byggstenar. Det vill säga sjukvården. Litegrann av sånt som det sällan pratas om - allra helst inte från politikerna själva. Men jag är inte den som är den. Så jag kommer att ge er min bild av varför systemet är så fel uppbyggt i grunden.

Vi börjar med fakta kring hur läget ser ut. 

Vårdköerna växer i alla landsting. 

Enligt tidningen Dagens medicin så har väntetiden för att få specialistvård ökat i samtliga landsting i Sverige. Det går alltså bakåt - var du än bor i landet.

Sjukvården är enligt väljarna, tillsammans med migrationen, den allra viktigaste valfrågan. Sjukvården är också det område som blir sämre i det stora hela rakt igenom - oavsett var du bor och vilka politiska partier som styr i ditt hemlän. Kan det möjligen vara så att det beror på ett systemfel?

Landstingens ekonomi är värre än något du sett i Lyxfällan
Förra året backade 17 av Sveriges landsting ekonomiskt. På vissa platser i landet är det värre än hos andra. Jämtland Härjedalens landsting gick förra året minus med 233 miljoner. Och varför det är ett stort problem är inte svårt att räkna ut. Ett familjehushåll som har större skulder än vad dom drar in pengar kommer till sist inte att ha råd att ens sätta mat på bordet. Detsamma gäller för sjukvården. När pengarna försvinner så blir den sämre och sämre. Dock är det inte exakt alla landsting som backar. Stockholm går bra ekonomiskt. Och det tar oss till nästa punkt.

Kvaliteten på sjukvården du får varierar stort beroende på var du bor
Om du föddes i Stockholm så grattis, du har betydligt bättre förutsättningar att få rätt hjälp i god tid om du blir sjuk än om du hade bott i till exempel Dalarna. Hur kan det få vara så i ett land där alla ses som lika mycket värda - med samma rättigheter och skyldigheter oavsett var man bor. Skyldigheterna är i alla fall desamma, då ju alla betalar en del av sin lön i skatt till välfärden. Men rättigheterna är inte lika starka överallt, eftersom den lokala politiken har tagit hand om välfärden med så otroligt varierande kvalitet i sitt arbete. 

Precis som jag skrev i det tidigare inlägget i den här serien så föddes jag i ett av Sveriges sämsta landsting - Västernorrland. Jag fick vänta i två år på att påbörja min ADHD-utredning (som gick relativt snabbt att göra klar när man väl var inne i systemet). Och då är jag inte ett av dom värsta skräckexemplen för konsekvenser som patienter fått av brister i vården. Jag ska berätta lite mer om hur det gick till och vad som krävdes för att jag ens skulle få möjlighet att utredas. Efter år av fram och tillbaka (från att jag var 15 år gammal) inom psykiatrin, där jag försökt be om hjälp med vad som är ”fel i min hjärna” så slutade det med att det var min bror (då 20 år gammal och utan någon som helst medicinsk utbildning) föreslog att jag antagligen har ADHD. Jag har inte haft kontakt med psykiatrin dagligen eller veckovis. Knappt ens varje månad. Men i alla fall varannan månad under dom senaste åren har jag desperat bett om hjälp för att få lugn i huvudet och bli fri den enorma ångest som liksom funnits med som en inneboende i hela mitt liv. Inte alltid så jag känt av det, då jag hittat mina egna (inte så hälsosamma) sätt att kanalisera bort den i stunden.

Jag har alltid varit energisk med mycket driv i det jag gör, utåtriktad, social och så vidare. Men med en stark oförklarlig inre oro och ångest som slagit till varenda gång jag inte haft hundra bollar i luften, dubbla jobb, massor av events, mingel, fester att gå på och så vidare. En ledig söndag ensam hemma i min lägenhet har inneburit katastrof-tankar: ”alla hatar nog mig egentligen” & ”jag kommer säkert få sparken från jobbet imorgon” & ”helvete vad pinsamt det var den där gången i sjätte klass när läraren kom på mig med att tjuvröka på skolgården”. Ja, allt sjukt ni kan tänka er.


Det har inneburit fysiska symptom, som stressutslag över hela kroppen. Sån är kroppen, den känner av när hjärnan stressar. Det har inneburit en stark nedstämdhet. Inte så att jag känt mig självmordsbenägen men tankarna har gått ungefär ”det är skitsamma om jag råkar dö i en olycka eller något för det händer ju ändå inget i det här jävla tråkiga livet”. Det har inneburit att jag bokat sönder min kalender för kommande veckor - i syfte att undvika att åka på ångest-dojjan igen. Dagen eller timmarna efter ett sånt ”stillastående läge” när allt återgått till att snurra på snabbt så har livet varit på topp igen.

Det låter kanske härligt att ha kalendern full med en massa roliga grejer och visst kan det absolut vara så. MEN, verkligen ett stort men, det är så otroligt viktigt ju för alla som har påfrestande jobb och hetsiga scheman att återhämta sig. Även för de som inte har det särskilt stressigt på dagarna så är vila och sömn livsviktigt. Kroppen behöver vila efter träning och hjärnan behöver vila efter ansträngning. Det är så man processar information - och det är så man håller i längden. En ADHD-hjärna vilar aldrig. Den är konstant spinnande av hundra tusen olika tankar (därför vi så ofta har svårt att hålla tråden i ett samtal hehe).

Och för mig har det, liksom för många andra med samma problematik, varit i princip omöjligt att gå och lägga mig vid en rimlig tid på kvällarna. Alla kan ju råka vara vaken inpå morgontimmarna då och då eller under vissa perioder i livet. Jag har gjort så hela livet. Det börjar med att man sitter vid datorn på kvällen och ska svara på några viktiga mail - och slutar med att man sitter fastklistrad vid att läsa horoskop för allastjärntecken inom så väl det svenska som kinesiska året. Så tittar man på klockan och ba: ”Dafuq HUR kan det ha blivit 04.30 när det var 23.00!?” 
Somnar vid 05, vaknar av att larmet ringer vid 07 och känner inte av någon vidare trötthet eftersom hjärnan ju är på högvarv precis hela tiden. Men även om är fylld av energi i stunden så är det ett lurendrejeri mot det egna huvudet - då det brinner upp långsamt bit för bit.

Jag brukade nästan aldrig ha svaren i huvudet när någon ställde enkla frågor som: ”Vad gjorde du i helgen?” & ”Kan du ge en vägbeskrivning hem till dig?” - utan brukade istället svara något i stil med: ”Minns inte vad jag gjorde men kolla på min Instagram så har jag lagt upp en massa bilder från helgen där.” & ”Googla min adress, minns inte postnummer eller så men sök efter mitt namn på Eniro, så får du en bra vägbeskrivning på dom 700 meter du ska promenera för att ta dig till mig.”

Jag är övertygad om att jag hade drabbats av utmattningssyndrom innan jag hunnit fylla 30 om jag inte fått diagnosen som jag fick förra året då jag var jag 25 år gammal. Eller
att ha en diagnos ställd är inte prio nummer ett känner jag. Det är att äntligen ha fått medicin. Svårt att förklara för dom som inte själva upplevt skillnaden. Det enda jag kan säga är att det här livet är något helt annat. Det känns inte som att det brinner i huvudet dygnet runt. Jag är glad även om jag bara är hemma ensam och har noll saker planerade för dagen. Sedan vill jag så klart understryka att allt försvinner ju inte på grund av en medicin. Jag tappar fortfarande bort typ allt jag äger, fastnar med saker och förlorar tidsuppfattningen, har svårt att sitta stilla under lång tid och så vidare. Men mitt grundläggande tillstånd är att vara glad till dess att något ledsamt händer. Till skillnad från att vara i grunden nedstämd till dess att något roligt händer (som dessutom måste hållas igång HELA tiden).

Anledningen till att jag skriver detta är att ge ett tydligt exempel på något som egentligen är ganska enkelt att konstatera (det är i alla fall ingen raketforskning) och även enkelt att åtgärda. Med åtgärda menar jag ta bort dom värsta symptomen jag lidit av, som gjort att huvudet brunnit. Utredningen tog tre månader, att skriva ut medicin tar fem minuter. Hjärnbranden kunde ha släckts vid 15 men det skedde inte förrän 10 år senare.

Och som sagt, mitt exempel är långt ifrån det värsta som patienter råkat ut för. Cancer som inte upptäckts i tid och människor som dör när de står i kö för att få vård är andra konsekvenser. 

Varför ser det ut så här? 
Jag ska ge er min bild av det, som så klart är min personliga uppfattning och får tas som en sanning eller som något jag bara har fått för mig. Den är i alla fall baserad på mina egna observationer från att ha varit politiker inom landstinget Västernorrland och att ha bevakat politik under lång tid. 

Kunskap i det dom faktiskt sysslar med är alldeles för låg hos landstingspolitiker 
Tänker ni att det är experter på sjukvård som ansvarar för sjukvården? 
En del är absolut väldigt kunniga. Men dom allra flesta har långt ifrån den koll som skulle behövas. Jag har sett exempel på där man inom partier skickar folk till landstinget för att bli av med dom i kommunen - så att några andra kan ta över maktpositionerna där. Eller dom som tar på sig politikeruppdraget för att arvodet från mötena ger några tusenlappar extra i månaden. Min uppfattning, vilket som sagt är en personlig reflektion, är att den typen av icke-engagemang och okunskap är högre inom landstingen än inom kommun och riksdag. 

De som styr har ofta dubbla roller
Oerhört många av dom som har politiska positioner i landstingen har också det i sin egen hemkommun - som ju ligger inom samma geografiska område. Det uppstår ofta konflikter mellan politiker från olika kommuner som sitter i samma landsting (även om dom tillhör samma parti - här går hembygden före allt annat). Och istället för att se till helheten så fokuserar man ofta på att behålla allt som finns inom vården i den egna kommunen.

Nödvändigtvis för att det ger den mest kvalitativa vården för patienterna?

Nej, det kan även bero på att till exempel delar av ett sjukhus (som egentligen borde flyttas och ändras om i sin logistik) ju innebär arbetstillfällen för invånare i ens egen kommun. Resonemanget blir då ungefär: ”Om jag ska bli omvald där hemma måste jag kriga för att dom som jobbar på avdelningen får behålla sina jobb.”
Och det resonemanget är fullt förståeligt. Människor, oavsett om de är politiker eller inte, tenderar att värna och beskydda det som finns närmast dem främst. Vi är i Sverige stolta över att handla från svenska klädkedjor och märken - vi ägnar inte jättemycket tid åt att fundera på hur det går för olika designers i Argentina eller Skottland. Det är naturligt.

Och just därför bör också sjukvården styras av dom som inte har det lokala bandet - utan kan överblicka en helhet. Annars körs ekonomi i botten och sjukvården kraschar. De sjukdomar och tillstånd som drabbar kvinnor ges mindre pengar till forskning, kunskapen där är lägre överlag. Och då blir det också kvinnor som drabbas i störst utsträckning när det går dåligt.


Varför gör ingen något åt detta?

Politiker vill i regel inte avskaffa sig själva 
I varje region sitter det ett antal heltidsarvoderade, alltså med en hundraprocentig lön, politiker som bestämmer. Många av dom har suttit där i många år. Dom vill helst inte ta bort sina egna jobb och sparka sig själva ju. Därför är det så himla få som ens tar upp frågan om att flytta bort ansvaret för sjukvården från sig själva. Inte ens dom som lyckats hamna på 233 miljoner (!) minus tycker att någon annan kanske ska ta över och reda upp i deras kaos. 

Deltagarna i Lyxfällan må ha fuckat upp rejält - men dom har i alla fall kommit till insikten att dom behöver hjälp.

Till top