Elin Nilsson

Himlen är röd ser du väl?

Relationer Permalink0

 Tänk dig en dag med skinande sol och klarblå himmel. Allting är till synes lugnt och fridfullt. Men så helt plötsligt säger någon till dig att himlen du ser ovanför dig är röd. Fullt övertygande och med noll nivå av skämtsam ton. 

Om det är en främling på stan som säger det till dig kommer du antagligen att slå ifrån dig det ganska snabbt. Kanske fundera över om denne mår riktigt bra, är fullt nykter eller kanske helt enkelt är färgblind. Du kommer i vart fall inte ifrågasätta om det är din bild av himlen som det är fel på. 

Men om den som hävdar i sten att den klarblå himlen är röd är någon du älskar, till exempel din mamma, din bror, din bästa vän eller den du lever tillsammans med - som dessutom så vitt du vet är fullt frisk och inte påverkad av alkohol eller droger - så är risken större att du kommer undra om det är du själv som har blivit galen. Speciellt om en så uppenbar osanning har byggts upp av påhitt kring småsaker under tiden. 

Jag har precis lämnat en relation som varade i sju månader. En kort tid förvisso. Men om himlen är röd under hela den tiden så upplevs den desto längre. Om hjärnan dagligen behöver processa, överlägga, oroa sig och fundera i tusentals varv mer än det som är vardagligt så upplevs sju månader som sju år. Jag känner att jag vill skriva om det här innan jag ens kan få fram en rad om någonting annat. För det kan hända vem som helst. Även vi som är pålästa och medvetna sedan innan. 

Det finns ett begrepp som heter Gaslightning. En bra beskrivning av vad det är finns här: 

 

 
 

 
 
 
 

Jag levde med en man som var så snäll och stöttande mot mig. Aldrig svartsjuk, aldrig kontrollerande, aldrig arg eller ens irriterad. Nästan så att det kändes för bra för att vara sant

Därför förstod jag aldrig riktigt varför jag instinktivt och reflexmässigt kunde känna mig så stressad, bara vilja gå hem och aldrig svara i telefonen igen. 

Det ligger nog hos mig - det är helt enkelt så att jag har svårt att ta emot kärlek.
Min dysfunktionella hjärna försöker att hitta fel i något som är bra. 
Varför skulle jag annars bli så nervös över någon som ju enligt alla logiska parametrar behandlar mig väl? 

När det som känns som en lögn handlar om obetydliga saker finns heller ingen anledning att gå till botten med det ju. Kvar finns bara en gnagande oro. 

En gång hittade jag en Alvedon i hans säng och gav den till honom för att hans hund inte skulle äta upp den. En minut senare gick jag ut på bron och tände en cigarett.
Han kom ut till mig och sa: ”Det är ingen fara med det här.” 
Samtidigt som han visade upp en halstablett han höll i handen. 

"Men det där var inte det jag just gav dig?” 

”Jo, det var den här jag fick av dig därinne för några minuter sen. Det ser du väl?” 

Har jag blivit galen?

Jag hade inte blivit galen den här gången i alla fall. Det visade sig att han varit notoriskt otrogen, ägnat sig åt en rad olika missbruk och olika kriminella aktiviteter under hela tiden. Sedan många många år innan vi träffades. Hela hans bakgrund och uppväxt var påhittad.
Namn och personnummer - så mycket vet jag om människan jag delat säng med under hela det här året. 
Utöver det? 
Ingenting. 

De små lögnerna som gnagde i mig gav utrymme åt de stora att verka i osynlighet. 

Det är en så märklig känsla att å ena sidan känna sig grundlurad - och å andra sidan känna att jag visste hela tiden. Ifrågasätt aldrig din magkänsla vill jag säga till alla som läser det här. 

Lång historia kort. Jag kommer säkert skriva mer om det här framöver. Ville få det ur mig för nu. Trots allt känner jag mest befrielse. Vilken vinst det är att ha förståndet i behåll ju. Allting läker ut till slut. 

Just nu är jag i min hemstad Sundsvall. Kring vänner och lugn. Badar i havet, sitter på uteserveringar och pratar om allt som rör livet. 

 

  
 

Som sagt - ställ gärna frågor i kommentarsfältet eller på sociala medier.
@elin_sundsvall heter jag på Instagram, Snapchat och Twitter. 

Till top