Elin Nilsson

”I maktens korridorer ser vi oss över axeln”

Jämställdhet Permalink0
God kväll alla, 
 
Idag har jag varit så så trött verkligen. Har blivit för gammal för att dygna ju, när jag gick i nian var det inga problem att sitta vid datorn hela natten och sen gå till skolan som vanligt. Eller lite trött var man väl men det var ju detsamma även om man sovit. Nu blir huvudet kaos av det. Vilket kanske är hälsosamt i och för sig :) 

I alla fall, var vaken i 24 timmar igår till idag då jag körde bil ner till Borlänge, skrev en story och sen upp till Sundsvall igen. Artikeln publicerades tidigare idag på Dagens Opinion som jag jobbar för. Den handlar om sexuella övergrepp inom en politisk organisation. 
Läs den här.  

Jag minns i höstas när #imaktenskorridorer, politikens #metoo-upprop kördes igång. 
Så här inleddes det: 

"Vi började med politik för att vi ville förändra världen och bygga ett bättre samhälle. Vi fick snabbt lära oss att vi kommer behöva förändra politikens egen värld först. 

Sexuella övertramp och övergrepp är en del av alla hörn av samhället, och maktens män är inga undantag. Många av oss går genom maktens korridorer och ser oss över axeln. Vi är färdiga med det. Nu berättar vi tillsammans om det som borde berättats för länge sedan. 

På mindre än två dygn har över 250 berättelser kommit in om övergrepp och trakasserier begångna av den yttersta makten – Sveriges politikerelit. Riksdagsledamöter, ministrar och EU-parlamentariker och ungdomsförbundstoppar har omnämnts i vittnesmålen som beskrivit både olämplig beröring, ovälkomna kyssar och våldtäkter." 

Och så stod det klart svart på vitt det man egentligen alltid vetat innerst inne. 
Det här sker överallt. 

Och vad handlar det om?
Män som är klumpiga och inte förstår kvinnors gränser sexuellt? 
Att det helt enkelt inte går att motstå frestelsen att kommentera tjejers kroppar om de är riktigt snygga? 

Nej, inte alls. 
Det handlar om makt. När kvinnor börjar komma ikapp män maktmässigt eller är så pass drivna och smarta att dessa maktens män ser dem som ett hot.
Då finns det ett enkelt sätt för dem att mota tillbaka oss (eller fanns rättare sagt, idag är det inte så himla enkelt för dem eftersom vi kvinnor pratar mer öppet om saker som händer oss) och det är att påminna oss om att vi inte ens äger den så grundläggande tryggheten att ha rätt till våra egna kroppar. 

Jag har själv hållit på med politik. Och jag tror inte att det är en slump att de sexuella trakasserier jag blivit utsatt för av maktens män alltid har kommit efter att jag tagit ett steg framåt. 

"Vilket bra tal du höll, vad kul! Dock var det svårt att koncentrera sig på vad du egentligen sa, eftersom din kropp är så distraherande och det blir lätt att man tänker på annat. Så känner nog många när de ser dig!"

"Vad duktig du är som får så många röster! Du verkar vara uppskattad. Däremot går det ju en del rykten...
Om att du har legat dig till politiska uppdrag och så." 

Män som är så små i sig själva och så livrädda för kvinnor att de ger sig på deras kroppar. 
Men det går inte att göra så i det fördolda längre. Uppropet i höstas avslutades med: 

"Till alla mäktiga män som skrämt, tystat och förgripit sig på våra politiska medsystrar:
Vi är färdiga med att se oss över axeln. Nu är det er tur."  




Himlen är röd ser du väl?

Relationer Permalink0

 Tänk dig en dag med skinande sol och klarblå himmel. Allting är till synes lugnt och fridfullt. Men så helt plötsligt säger någon till dig att himlen du ser ovanför dig är röd. Fullt övertygande och med noll nivå av skämtsam ton. 

Om det är en främling på stan som säger det till dig kommer du antagligen att slå ifrån dig det ganska snabbt. Kanske fundera över om denne mår riktigt bra, är fullt nykter eller kanske helt enkelt är färgblind. Du kommer i vart fall inte ifrågasätta om det är din bild av himlen som det är fel på. 

Men om den som hävdar i sten att den klarblå himlen är röd är någon du älskar, till exempel din mamma, din bror, din bästa vän eller den du lever tillsammans med - som dessutom så vitt du vet är fullt frisk och inte påverkad av alkohol eller droger - så är risken större att du kommer undra om det är du själv som har blivit galen. Speciellt om en så uppenbar osanning har byggts upp av påhitt kring småsaker under tiden. 

Jag har precis lämnat en relation som varade i sju månader. En kort tid förvisso. Men om himlen är röd under hela den tiden så upplevs den desto längre. Om hjärnan dagligen behöver processa, överlägga, oroa sig och fundera i tusentals varv mer än det som är vardagligt så upplevs sju månader som sju år. Jag känner att jag vill skriva om det här innan jag ens kan få fram en rad om någonting annat. För det kan hända vem som helst. Även vi som är pålästa och medvetna sedan innan. 

Det finns ett begrepp som heter Gaslightning. En bra beskrivning av vad det är finns här: 

 

 
 

 
 
 
 

Jag levde med en man som var så snäll och stöttande mot mig. Aldrig svartsjuk, aldrig kontrollerande, aldrig arg eller ens irriterad. Nästan så att det kändes för bra för att vara sant

Därför förstod jag aldrig riktigt varför jag instinktivt och reflexmässigt kunde känna mig så stressad, bara vilja gå hem och aldrig svara i telefonen igen. 

Det ligger nog hos mig - det är helt enkelt så att jag har svårt att ta emot kärlek.
Min dysfunktionella hjärna försöker att hitta fel i något som är bra. 
Varför skulle jag annars bli så nervös över någon som ju enligt alla logiska parametrar behandlar mig väl? 

När det som känns som en lögn handlar om obetydliga saker finns heller ingen anledning att gå till botten med det ju. Kvar finns bara en gnagande oro. 

En gång hittade jag en Alvedon i hans säng och gav den till honom för att hans hund inte skulle äta upp den. En minut senare gick jag ut på bron och tände en cigarett.
Han kom ut till mig och sa: ”Det är ingen fara med det här.” 
Samtidigt som han visade upp en halstablett han höll i handen. 

"Men det där var inte det jag just gav dig?” 

”Jo, det var den här jag fick av dig därinne för några minuter sen. Det ser du väl?” 

Har jag blivit galen?

Jag hade inte blivit galen den här gången i alla fall. Det visade sig att han varit notoriskt otrogen, ägnat sig åt en rad olika missbruk och olika kriminella aktiviteter under hela tiden. Sedan många många år innan vi träffades. Hela hans bakgrund och uppväxt var påhittad.
Namn och personnummer - så mycket vet jag om människan jag delat säng med under hela det här året. 
Utöver det? 
Ingenting. 

De små lögnerna som gnagde i mig gav utrymme åt de stora att verka i osynlighet. 

Det är en så märklig känsla att å ena sidan känna sig grundlurad - och å andra sidan känna att jag visste hela tiden. Ifrågasätt aldrig din magkänsla vill jag säga till alla som läser det här. 

Lång historia kort. Jag kommer säkert skriva mer om det här framöver. Ville få det ur mig för nu. Trots allt känner jag mest befrielse. Vilken vinst det är att ha förståndet i behåll ju. Allting läker ut till slut. 

Just nu är jag i min hemstad Sundsvall. Kring vänner och lugn. Badar i havet, sitter på uteserveringar och pratar om allt som rör livet. 

 

  
 

Som sagt - ställ gärna frågor i kommentarsfältet eller på sociala medier.
@elin_sundsvall heter jag på Instagram, Snapchat och Twitter. 

Vad är civil olydnad? Och kan det vara nödvändigt idag?

Politisk påverkan Permalink0

Du kanske har hört om begreppet civil olydnad?
Begreppet i sig tycker jag är rätt svårt att förstå vad det innebär egentligen.
Olydnad? Är det kriminellt? 

Wikipedia beskriver det så här: 

”Civil olydnad är en metod för samhällsförändring.
Det är en form av 
aktivism som går ut på att öppet och utan våld bryta mot en lag eller vägra att följa vissa myndighetsbeslut samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen. 

Kända företrädare för variationer av civil olydnad är bl.a. Mahatma Gandhi, Henry David Thoreau, Martin Luther King, Barbara Deming, Philip Berrigan och Rosa Parks.
Gemensamt för dessa personer är att icke-våld är en del av hur de praktiserar civil olydnad.”  

Historien om Rosa Parks på bussen är vida känd ju.
Året var1955 i Alabama, USA.Lagen krävde att svarta skulle lämna sina sittplatser till vita. Rosa Parks, som var en svart kvinna, satt kvar på sitt säte och vägrade resa sig för en vit man.
Hennes svar till den arga busschauffören blev: "I'm not moving', you may arrest me if you need to”.
Hon greps därefter också av två poliser. 

Tilltaget ledde till en stor bojkott och resten är som man säger historia.
Idag säger lagen att ingen ska diskrimineras för sin hudfärg och det anses av de allra flesta självklart att hon gjorde rätt. Trots att hon bröt mot lagen. 

Rosa Parks (bildkälla: Wikipedia)
 

Finns det lagar och förordningar idag som kan behöva brytas mot för att nå förändring? Sådant som vi om 20 år kommer att se som självklart men som idag förhindras av lagen?
När #metoo-rörelsen drog igång förra året var startskottet att Metro-krönikören och aktivisten Cissi Wallin öppet skrev ut namnet på sin våldtäktsman. När hon publicerade inlägget om honom på Instagram skrev hon:

”…Och han får väl kontra med en stämning om han vill. Väljer rättsväsendet att prioritera det, samtidigt som anmälningar om mäns sexuella våld läggs ner på löpande band, då visar samhället sitt svek än en gång…”

Han anmälde henne för förtal därefter. Kanske blir hon fälld, kanske inte.
Oavsett om hon gjort sig skyldig till ett brott enligt lag - så resulterade det hon gjorde i att fler vågade anmäla och prata om sexuella övergrepp.
Det var starten på en våg utan dess like.

Kanske är det så, att även då lagen ska skydda brottsoffer, så ser det inte ut så i praktiken.
Och att det krävdes en form av civil olydnad för att sätta igång förändringens vindar. Att precis som vi idag tycker att det är helt sjukt att svarta var tvungna att flytta på sig för vitas skull på bussen - så kommer vi framöver att tycka att det var helt sjukt att lagen i praktiken skyddade våldtäktsmän.
Jag tror det.

Vad tycker ni om det hela?
Och finns det andra saker som kommer att kräva någon form av civil olydnad framöver tror ni? 

 
 Cissi Wallin (bildkälla: Instagram)

 

Till top