Elin Nilsson

Vem lyssnar på unga människors känslor?

Jämställdhet Permalink0
Efter att jag delade den första artikeln i granskingen vi gjorde från Dagens Opinion
(där jag var i Borlänge och rapporterade) har det hänt mycket. Jag har jobbat dygnet runt med den här berättelsen. Och under hela tiden har mina ledord varit: Lyssna på riktigt och ta på hundra procen allvar allt vad dessa ungdomar känner och går igenom. 
Och fler medier har följt i Dagens Opinions  spår - så läs gärna dessa artiklar: 

Expressen 

Aftonbladet 

Omni 

Känns bra, är ledig emellanåt och embracear sommaren här uppe i Norrland. 

 

Att lämna något som gör en illa innebär ju  att det är något bättre står för dörren. 
Men hur rationell jag än vill vara - så är det svårt att inte bli känslomässigt inbunden och kastad tillbaka i tiden till den situation dessa unga människor nu befinner sig i. 


När man är mitt i slutet - eller snarare precis när man kommit ut på andra sidan - så kan det kännas oerhört tomt. Rent logiskt vil jag säga till dem: Ni kommer få det hundra gånger bättre nu

Men precis som att det är naturligt att sakna en partner som har utnyttjat och skadat en (för att man sitter fast i det mönstret) så är det också naturligt att sakna alla typer av sammanhang där man farit illa.
För det hela sitter så pass djupt inom en.

I mitt förra blogginlägg nämnde jag att jag tidigare varit politiker.
Och när jag lämnade politiken fullt ut (i slutet av november förra året) så var det allt annat än den lycka jag känner idag som rörde sig inom mig. Jag kommer nu att publicera en text som aldrig delats offentligt förut, men som funnits i min dator sedan den där dagen. Just för att den säger mig så mycket när jag läser den idag.

Jag är densamma.
Jag står upp för samma värderingar och ser likadant på samhället vi lever i.
Den enda skillnaden är att idag känner jag mig trygg i att jag faktiskt kan göra skillnad rent praktiskt - och att ingen kan tysta ner mig. 

Så här skrev jag kvällen den 26 november. 


Flykten

När de som behöver en mest är längst ifrån maktens rum.
 När maktens rum blåser i ett korsdrag av energier. 
När flykten är det enda som återstår.

Det är den 26 november och rester av snö ligger på marken. Varken kallt eller varmt. Temperaturen är precis på mitten. Jag sitter i passagerarsätet bredvid min vän Ida i hennes silvriga bil som vi åkt i så många gånger genom åren. Till kampanjer, till konferenser, till alla möjliga och omöjliga möten. Är idag ett möjligt eller omöjligt möte?

Vi är på väg till Kramfors och Moderaterna i Västernorrlands nomineringsstämma där listorna till region och riksdag ska beslutas om. Frågan om de vill ha med mig som en del av riksdagslistan kommer att väckas. Utfallet går inte att förutse. Jag vet att åsikterna om mig är starka.
Antingen så gillar man mig väldigt mycket - eller så vill man ha mig därifrån.

Vi går in på Hotell Kramm.
Belysningen är dämpad och rösterna där inifrån likaså. Den första jag möter talar om för mig att jag inte borde vara där. Att jag gör bäst i att åka hem med en gång. Den andra jag möter kramar om mig och säger att det är en stor glädje att se mig. Att partiet behöver mig. Den tredje vänder bort blicken och hälsar inte. Den fjärde nickar och ler uppmuntrande mot mig.

När vi sätter oss i det som för dagen är maktens rum frågar jag Ida hur stämningen är.
För mig går det inte att avgöra.

”Den är nog lite spänd.”

Det är ett korsdrag av energier.
Aldrig har jag känt mig så omtyckt och så oönskad på samma gång. Jag vet inte var jag ska fokusera blicken för den möts av så olika reaktioner i rummets alla vinklar. När det är dags för beslutet om mitt vara eller icke vara går stämningen bokstavligen att ta på i den lilla salen i källaren på Hotell Kramm i Kramfors.

För dig som någon gång har undrat hur det skulle vara om du kunde höra vad människor säger om dig när du inte är närvarande i rummet så kan jag tala om hur det är. En surrealistisk upplevelse rakt igenom. Nu var jag förvisso där - men diskussionen som kom att följa timmarna därefter var av den karaktären som om den det handlade om inte var i rummet. Omnämnd i tredje person och uttalanden utan filter.
På gott och ont med en blandning som avspeglade korsdraget av energier.

”Elin är den viktigaste opinionsbildaren vi har. Ingen når ut med ett budskap som henne.”

”Visst, tjejen är duktig på att dra till sig media men det betyder inte att hon är lämplig.”

Jag sneglar mot hörnet där förbundsordföranden sitter. Tre dagar tidigare satt jag i ett möte med honom och förklarade varför vi har en kultur som håller tillbaka kvinnor. För att förminskande kommentarer och härskartekniker får passera obemärkt utan att ledaren säger ifrån. Om någon som skriver mycket och uttalar sig offentligt om sina åsikter reduceras till ”tjejen är duktig på att dra till sig media” skapar det en spärr för andra unga kvinnor att träda fram i debatten. Förbundsordföranden säger inget den här gången heller. 

”Elin är ett vallokomotiv som partiet inte har råd att förlora.”

”Lokomotivet har spårat ur och vi kan inte ha henne med oss.”

Det finns en regel vid nomineringsstämmor som säger att de som deltar ska tala för kandidater - aldrig mot kandidater. Jag är undantaget som bekräftar regeln.

Från talarstolen vädjar jag till alla som har en negativ synpunkt eller kritik som gäller mig att vända sig direkt till mig. Jag är här och kan bemöta vad som helst. Tredje person sker fortsatt i omnämnandet ändå. När diskussionen så är avslutad sker omröstningen om mitt vara eller icke vara.

Staplarna på skärmen visar 26 röster för vara och 28 röster för icke vara.

Jag står ensam på stationen i Kramfors och nu har det hunnit bli kallt.
Känslan av att inte passa in har sällan varit så påtaglig.
De andra befinner sig på ett hotell där och jag står utanför här.

”Ta det lugnt, alla krigar precis som du
Häng med, vi lämnar alla vinnarna bakom oss
Skit i dom, det blir kul, vi går hem och förlorar oss

Alla känner alla som är där
Dom är med
I en värld dom aldrig kommer att förstå

Jag kommer ingenstans ifrån jag passar inte in i deras hierarki”

När tåget lämnar perrongen lyssnar jag på Alina Devecerski och undrar om hon också har varit på en nomineringsstämma i Kramfors någon gång. Det är nog resultatet av förmågan att skriva inkluderande.

När tåget är framme i Sundsvall kan jag inte förmå mig att gå hem.
Att lämna sin lägenhet med en ovisshet och förhoppning för att sedan återvända till den med vetskapen om nederlag är för tungt. Jag hoppar på tåget mot Stockholm och när kvinnan som kollar av biljetterna kommer fram till mig orkar jag inte ens anstränga mig för att sluta gråta. Hon sätter sig mittemot mig.

”Jag tror du flyr från något min vän.”

”Det stämmer.”

”Du kan aldrig fly från det som skadat dig. Det kommer ikapp. Därför måste du stanna och kämpa.”

”Jag kämpade i 10 år.”

”Du har en stark utstrålning och det är säkert många med starka åsikter om dig. Du ska lägga ditt fokus på dem som uppskattar dig och inte de som tycker illa om dig.”

”Om 49 procent uppskattar mig och 51 procent tycker illa om mig är flykten det enda som återstår.”

Hon förstår mig men inte sammanhanget jag kommer från. Så klart. Det är ett slutet forum med sina egna regler. Hon får mig att känna mig lite bättre till mods. När jag torkat mina tårar och går genom vagnen ropar någon mitt namn. Jag vänder mig om och möts av ett par stora rådjursögon som tittar på mig.
Den unga kvinnan säger att hon känner igen mig från Instagram och att hon läser mina texter.
Jag frågar henne var hon är på väg.

”Jag flyr.”

Svarade hon. Jag ville svara henne att det inte går att fly från något för det kommer ikapp men lät bli.
Det är lätt att vara klok när det gäller någon annan. Jag sätter mig bredvid henne och frågar om hon vill berätta sin historia bakom flykten istället.

Hon berättade om år av drogmissbruk, avhopp från skolan och umgänge i destruktiva kretsar. Om de sexuella övergrepp hon utsatts för och att människor inte lyssnar på dem som lever i den världen. Att kvinnorna där ses som allmän egendom och får skylla sig själva om något händer dem.

”Det betyder mycket att du står upp för alla tjejer. Även för oss.”

”Ska jag vara ärlig så flyr jag också. Partiet slängde ut mig idag.”

”Hur fan kunde de göra det?”

”De som behöver min talan allra mest befinner sig allra längst från det rum där besluten om vilka som får föra en talan fattas.”

Världarna är så olika men ändå hänger de samman. Och som människor är vi mer lika än vi tror.

”Jag vill inte vara i Sundsvall för jag har en stämpel där. I drogvärlden.”

”Jag vill inte vara i Sundsvall för jag har en stämpel där. I politikervärlden.”

”Det känns som att jag känner dig.”

”Du känner mig.”

Innan hon hoppar av tåget i Uppsala ger jag henne guldhjärtat en äldre kvinna gav mig med påminnelsen att stå upp för mig själv och mina värderingar.
Jag säger åt henne att aldrig låta någon förminska hennes värde och rätt att tala.

Så åker jag vidare genom min egen flykt. 

 

 

Till top