Elin Nilsson

Om att spela tennis

Relationer Permalink0

 Tänk dig att du spelar tennis med någon och att ni två - som man ju gör i tennis - slår varannat slag för att få bollen över nätet för den andre att slå tillbaka. Under spelets gång får du en känsla av att den du spelar med slår aggressivt. Du tar emot och slår tillbaka bollen så gott du kan. Med nöd och näppe lyckas du hinna ta upp racketen och få tillbaka den över på din medspelares sida. Det går bra. Men ändå så känns det som om det är något som inte stämmer. 

Det känns nästan som om den som spelar där på andra sidan spelplanen försöker träffa dig med en hård boll istället för att vinna serven och låta den studsa på marken på din planhalva för att sedan gå dig förbi. Och den känslan förvirrar dig. 

Kan det verkligen stämma? 
Vi är väl båda inne i den här matchen på samma premisser - att göra vårt bästa och spela efter reglerna? 

Du lyckas inte släppa den märkligt obehagliga tanken på att människan på andra sidan är gränslös och vill skada dig. Trots att matchen egentligen flyter på som den ska. Så du ställer dig på sidan av planen och säger att du inte vill vara med mer. 

- Du kan få vinna den här matchen om du vill. Men jag vill inte spela något mer. 

Och det är inte förrän då - när du slutat bolla tillbaka - som du får fullt bekräftat att din känsla verkligen stämde. Personen på andra sidan försöker fortsätta spelet. Med en till boll som du inte slår tillbaka. En till efter det. Och innan du vet ordet av har du fått hundra hårda bollar slagna i din riktning. Trots att du har släppt racketen och inte gör den minsta ansats att gå tillbaka innanför planens markerade linjer igen. Det är nu ett gränslöst spel utan regler. Där bara en aktivt deltar. 

Du hade aldrig fått veta säkert att det var så om du fortsatt bolla tillbaka och inte ställt dig på sidan för att avvakta. Eftersom då hade din matchkamrat inte behövt ta till sin desperata hundrabolls-metod. En åt gången hade räckt. Och så hade du långsamt långsamt blivit så trött att du till sist inte orkat värja dig från att bli träffad längre. När magkänslan säger till är det bra att ta ett steg tillbaka. 

Själv har jag slutat spela tennis. Jag har åkt hem från planen. Racketen ligger på hyllan. Då och då får jag hundra bollar skjutna mot mig i ett svep. Särskilt på nätterna. Och jag bollar inte tillbaka en enda av dem.

Till top