Elin Nilsson

Om att bli sexuellt utnyttjad av den man är tillsammans med och tappa all känsel i kroppen

Jämställdhet, Relationer Permalink0

”Har du varit med om något sexuellt trauma?”
Frågade han som jag börjat träffa några veckor tidigare och som jag sedan skulle komma att ha ett sju månader långt förhållande med.

Han frågade av respektfullhet - för att han ville veta om det fanns något som hänt mig han behövde förhålla sig till. Det var fint tyckte jag. Och jag berättade för honom om en våldtäkt jag utsattes för 10 år tidigare, att det var kanske inte den händelsen i sig som skadat mig mest, att det nog var den ständiga påminnelsen om att min kropp inte är fullt ut min som skadar en litegrann hela tiden. Att som kvinna så kan man inte ens gå ut utan att behöva tänka på sin kroppsliga säkerhet och att även om inget händer en rent fysiskt så finns hotet alltid närvarande. 

Att en promenad genom T-centralen i Stockholm innebär att bli trakasserad och få hotfulla kommentarer hela vägen ut. Att sätta sig ner utanför på Vasagatan och tända en cigarett innebär att ungefär tre män kommer hinna fram på de fem minuterna - och bli arga om man vägrar prata med dem. 

Och jag sa till honom att det finns inget som tär så mycket på en som just den vetskapen. Jag måste alltid försvara det som borde vara självklart. Rätten till min egen kropp. 

Han förstod sa han. Inte hur det känns men hur jag menade. 

”Det finns en aspekt av otrohet som jag aldrig hör någon prata om men som för mig känns som det allra värsta med den företeelsen. Vet du vad det är?” 

Jag frågade honom och han skakade på huvudet. Och jag svarade: 

”För mig vore inte det värsta om den jag är tillsammans med skulle vara med någon annan. Självklart skulle det göra mig ledsen - men det är något som inte går att förutse och som kan hända i alla relationer. Men det mest oförlåtliga, det jag ser som ett direkt övergrepp, är om en man skulle vara otrogen mot mig och inte berätta det - och sedan ha sex med mig efteråt. Att inte ha friheten att ta ställning till om jag vill under den premissen.

Om jag visste skulle jag ju antagligen inte vilja ha sex med den som varit otrogen mot mig. Och om han skulle undanhålla det för mig för att kunna fortsätta ha sex med mig så skulle det kännas som den ultimata integritetskränkningen och lögnen för att komma åt min kropp.” 

Han sa att han inte hört någon uttrycka det på det sättet förut. Men att det lät rimligt och han förstod hur jag menade. Vi återkom till det samtalet flera gånger under månaderna som gick.
Han höll med mig varje gång.

För visst är det så, att jag förstår att man inte kan veta allt om en person man har sex med. Och i efterhand kan man alltid säga att ”om jag visste att han hade gjort eller sagt så där för fem år sen hade jag aldrig legat med honom”. Det är väl sånt man får räkna med. Men om någon, som man dessutom är tillsammans med, vet att ens största ångest i livet handlar om att inte känna sig maktfullkomlig över den egna kroppen och att om otrohet skulle ha existerat så vill den personen inte ha sex med en - och denne gör det ändå, om och om igen. Så kanske det inte är ett övergrepp i lagens mening. Samtycke kanske bara handlar om de situationer när två personer har sex och inte om vad som uttalats innan. Men det sveket mot någons vilja och det utnyttjandet är illa nog. 

När ridån sedan föll och det visade sig att han varit otrogen mot mig under hela tiden, alla sju månader, så orkade jag inte ens bry mig om otroheten i sig. Den var så sekundär att jag inte ens tog upp den med honom.
Istället var allt jag kunde säga: 

”Vi har ju pratat om det här massor av gånger. 
Du VISSTE hur jag kände inför det här scenariot. 
Du VISSTE att jag inte ville ha sex med dig om jag vetat om att du var otrogen hela tiden. 
Du har ljugit fram ett samtycke från mig. 
Du har utnyttjat mig sexuellt. 
Du har lurat mig på min kropp. 

HUR kunde du ha sex med mig när du VISSTE att jag egentligen inte ville?” 

Han svarade: 

”Jo, så klart… Men om jag inte hade haft sex med dig under den här tiden så hade du ju fattat att något hänt.” 

Och åter igen. Känslan av att inte äga min egen kropp. Makten över den var tagen ifrån mig. Mina händer domnade bort, armarna också. Hela kroppen var avdomnad. Jag ville göra illa mig själv, inte för att göra mig illa utan för att försöka känna kroppen igen. 

Jag slängde mig ner från sängkanten i golvet. En gång, två gånger, tre gånger. 
Och det kändes ingenting.

Till top